Sidan uppdaterad: 10 10 2024

Fyra böcker:

* De tusen fotspåren

* Tullhundens år Voff voff'

* Blåtiran

* Bortom Rostmyrens källor

Endast 100 kr / bok

  +ev. frakt

Nästan 1000 sidor läsning, 

sammanlagt 943 sidor.

'Det var en vanlig söndag och folk hade samlats i kyrkan som brukligt var. Kyrkan var långt ifrån fullsatt eller inte ens nära halvsatt, men så där glest som det brukar vara nuförtiden.

Dagens predikotext handlade mycket om femte budet; 'Du skall icke dräpa' och församlingen lyssnade på den till åren komna prästen i predikostolen, vilken var höjd över församlingen. Några hade oblygt blickarna på prästen, andra hade glömt att släppa blicken medan tankarna farit till deras döttrar, söner och barnbarnen som fanns i andra delar av landet.

Valde, en äldre man med skröplig rygg, satt och tittade ut genom fönstret när rönnens grenar skrapade mot kyrkväggen. Han var trygg i sin tro och hade hört allt vad prästen predikade alltför många gånger, tänkte han. Han tänkte på kommande måndag och att han måste komma ihåg att lämna tillbaka en specialkniv som han lånat av grannen, en kniv som användes när kåsor grävdes inuti. Valde var en man som hade velat testa sina kunskaper, men misslyckats totalt och slängt den brustna kåsan i kökspannan.

Han hajade till när han hörde att prästen hade slutat sin predikan. Högmässan avslutades med bön och psalmsång, bara tanten som var försångare hördes tydligt, men annars var det bara ett obegripligt mummel i otakt. Samtliga åhörare hade kallat hem sina tankar och samlat dem åter till det stället där de hörde hemma, i huvudet. Ungefär som samen samlar sina spridda renar åter till flocken.

Folk började resa sig från de hårda bänkarna. Sittandet hade gjort att flera hade svårt att räta sig upp. Visserligen hördes det inte några knakande ljud, som när en gammal ladugårdsdörr öppnas, men Valde grimaserade sammanbitet och tog sig på ryggen för att stödja med handen.

Med korta steg, nästan släpandes, tömdes bänkraderna, framifrån först och sedan allteftersom längs den röda mattan. De dubbla kyrkdörrarna hade vaktmästaren redan öppnat och den mörkklädda 'processionen' rörde sig mot den ljusa öppningen. Kanske fick de känslan av att porten och ljuset, som prästen hade talat om, var just denna port, och vaktmästaren som stod vid utgången och bockade var just ingen annan än Sankte Per.

Nåja, den friska luften vädrade snabbt ut sådana tankar och söndagen med kyrkkaffet väntade. Där blev det mer fritt att språka med sina grannar och vänner, och kanske behövde någon undvika att låta blickarna mötas med en ovän. Sådant förekommer också.

Utanför kyrktrappan på gräsmattan stannade folk redan och ville växla några ord, kanske någon kommentar om prästen och om dagens text, men det var bara någon av de gudfruktigaste i samlingen. Gubbarna pratade bara om höbärgningen och snöskottningen, trots att kossorna för många år sedan skickats med slaktbilen och ladugården avvecklats.

Kyrkklockorna hade just slutat klinga och luckorna i klockstapeln dragits igen.

Någon av de församlade gjorde de andra uppmärksamma på en minst sagt underlig karl som gick raskt, men med stil och taktfasta stadiga steg, förbi kyrkan på trettio meters håll på vägen som kommer från kyrkogården och leder förbi prästgården nerför kyrkobacken och försvinner.

Folk släpper andan och slukar mer syre. Många är helt förstummade och får inte fram ett ord och bara tittar med stora ögon på varandra. Efter ett tag när chocken har börjat släppa börjar den djärvaste att återfå sina ursprungliga ansiktsdrag och slänger en fråga så där från höftet: 'Men såg ni vad jag såg?'

Det är klart att alla hade sett mannen med den långa svarta kappan, monokeln och den svarta cylinderhatten. Självklart hade alla sett det. Och staven som mannen höll i högra handen slängde han i takt med de långa stegen.

Plötsligt hördes ett gällt hjärtskärande skrik uppifrån klockstapeln. Som på ett kommando tittade alla uppåt mot de stängda dubbla mörkröda luckorna. Det döda blodets färg...

När den värsta chockvågen hade släppt hos den kvarvarande klungan av kyrkobesökarna så vändes allas blickar mot en av dem. Ingen sade något men alla tittade på Olle. Olle i sin tur kastade snabba blickar, först över vänstra axeln och sedan över högra. Han ville bara reflexmässigt försäkra sig om att ingen stod bakom honom som drog till sig allas blickar. Nej, det var det inte.

Han kunde inte rå för sitt utseende som direkt lämnade en felaktig bild av hans inre, tänkte han. Att han var lång och bred om axlarna kunde han ju inte rå för, utan han tyckte att han hade utseendet mot sig som krockade med hans inre väsen. Ingen ville komma riktigt nära honom för de tyckte att det var som att möta en timrad ladugårdsvägg, ungefär. Det gamla snedställda skärsåret som han hade på sin vänstra kind gjorde inte saken bättre. Många tänkte samtidigt på indianernas krigsmålningar i gamla vilda västernfilmer när de såg Olles läkta sår. De allra nyfiknaste hade givetvis försökt luska ut varifrån han hade fått såret, men Olle teg som muren och kunde tillåta sig ett försiktigt leende. Ingen vågade heller utmana honom för mycket. De nyfiknaste fick nöja sig med det.

Folk blev otåliga av att det inte hände något. Ingen ville rusa in i kyrkan heller och klättra upp längs de smala trapporna och trånga gångarna, där skulle man vara så oskyddad och i direkt underläge, om det fortfarande fanns någon uppe i klockstapeln.

Som en räddande ängel ser de i samma stund prästen komma mot dem via bakre dörren från sakristian där han haft sin svarta ytterrock och en svart hatt. Han drar på sig sina svarta handskar, lyfter blicken och möter allas undrande blickar mot honom.

Stannar framför den lilla skaran av människor och står undrande om de upplevt ett under eller bara blivit rädda för honom. Evald som är lugn och sansad i de flesta lägen tar några steg mot prästen och berättar lågmält vad de sett och hört, allesamman, och då kan det inte vara inbillning eller annat än på riktigt, tillägger han.

På gång.. hm?

Det är ett naturligt sätt att visa respekt och ta hänsyn till något sorgligt och tragiskt. Inga detaljer har sagts, men ändå har de övriga förstått att något förfärligt har hänt.

Prästen meddelade de andra att de gärna får åka till Rajamaa och dricka kaffe som de brukar göra efter högmässan i kyrkan, det är nog färdigdukat där. Han ska gå till prästgården och göra det som ska göras. Polisen måste kontaktas och sedan får de ta över ärendet.

Folk har svårt att slita sig loss, de vill ha svar på sina funderingar, men ingen har ännu riktigt de svaren som de väntar på.

Någon hade hört talas om något liknande i någon annan by. Efter det skulle det ha hänt något tragiskt också då. Vad det exakt var kom inte berättaren ihåg, men händelserna hade av vissa kopplats samman. En och annan bland de församlade börjar spinna vidare på den tanken och att det som nästan samtidigt hände här kunde ha något samband. De djärvaste viftar bort det som skrock och svammel, inget mer. De andra avbryter och tystnar.

De ser polisbilen komma från Pajalahållet. En rad av blinkande blåljus på biltaket får hela byns gardiner att svaja och de som är ute hajar till och stannar upp för att titta vart den är på väg mot. Det är inget byborna är vana vid och de kan inte minnas när de sett en polisbil gången före.

Poliserna verkar ha bråttom och när de ökar farten ytterligare och svänger av huvudleden och styr mot kyrkbacken och kyrkan, då är det många som drar efter andan och lyfter handflatan över för munnen som för att behålla syret inom sig så länge som möjligt. Det kanske är en normal mänsklig reaktion, ett knep för kroppen att göra sig beredd för kanske flykt eller fara.

Polisbilen stannar snett framför kyrktrappan och ut stiger två konstaplar. Evald känner direkt igen de två, för de är Daniel och Jessica som tidigare har tjänstgjort i byn men tvingats flytta till centralorten för några år sedan. Varje nyutnämnd högste polischef måste ju visa sin handlingskraft genom att genomföra en omorganisation av hela myndigheten. Om den sedan tillför att verksamheten blir bättre eller sämre har mindre betydelse – om kugghjulen i maskineriet får smörjolja eller grus. Huvudsaken för honom eller henne är att visa sin förmåga och kapacitet. Även en mindre begåvad chef kan ha tur, medan en alltför begåvad chef blir mindre omtyckt på fältet. En matematik som inte alltid har med förnuftet att göra. Inte alls!

Evald går fram till poliserna och räcker fram handen på ett sätt som redan tidigare bekanta gör. Samtidigt ser han i ögonvrån att också prästen är på väg längs björkallén från prästgården mot kyrkan.

Poliserna går rakt på sak och ställer frågor om vad som egentligen har hänt i kyrkan. De litar på vad Evald har att säga för de är ju vänner sedan långt tillbaka. Andra som stått kvar lite längre bort har på något mystiskt sätt kommit närmare, utan att någon av de tre har märkt något. Intresset av att få veta är stort och mänskligt.

.

På gång.. hm?