Sidan uppdaterad
03.09.2023
Mina äldre hemsidor
raderats:
www.rixmix.se
upphört 2021-02-02
www.norrmix.se
upphört 2021-01-18
Översta bilden:
Båda utan munskydd 90%
Andra bilden:
Den hostande inget munskydd 70%
Tredje bilden:
Den hostande med munskydd 5%
Nedersta bilden:
Båda med munskydd 1,5% risk för smitta.
Mitt barnbarn Sunniva firar med familjen Norges nationaldag.
Heja
Norge!
En gammal bok beskrev redan för fyrtio år sedan denna pandemi som komma skulle. Ursprungliga boken var skriven på engelska, 'End of Days' av Arthur Sylvia.
Bombning i Pajala 21 febr 1940
Bilden 'lånad' från
Tornedalens Historia'.
Fotograf: ?
Just nu, håller jag på att läsa denna över 400 sidiga bok som jag beställt från Bokus. Den handlar om krigs- åren i norden och framför allt om svenskarnas fula svek mot sina grannar och alla som bekämpade nazismen.
Det svenska sveket', är skriven av en norrman, Eirik Veum, och boken handlar om tiden när tyskarna hade anfallit och invaderat vårt grannland Norge och även Danmark. Man kan inte vara stolt över svenskarnas inställning och handlande, utan man får istället skämmas som svensk över sveket mot våra grannar. Mot tyskland och nazisterna förhöll man sig på en vämjelig 'rövslickeri nivå'. och den svenska kungen tyckte till och med att det var bra att nazisterna ockuperade Norge, enligt boken.
En mycket intressant bok som ger en vidare bild av svenskarnas undfallen- het och 'anpassning', även till dagens 'våldseskalering' i vårt land. Ett ogjort område för forskarna att studera den svenska själen, eller åtminstonen halva befolkningens. Kanske den extrema 'snällheten' är roten.. Idag är ju alla som exv intervjuas på tv eller radio.. snälla. Det heter ju: Tack snälla, tack snälla! ..till leda. Hur vet man om en obekant är snäll?
Mina böcker kan beställas via min e-post:
Epost: mixarense@gmail.com
Se ovan och klicka på 'BÖCKER'
på denna hemsida.
Tornedalen!
Se hur älvens vatten sakta strömmar förbi,
känner dess puls pumpa i mina ådror.
Betraktar selens spegelblanka ytor
och lyssnar till forsarnas monotona brus.
Skyddar ögonen mot vårvinterns bländande vithet
och låter höstens färger måla mina innersta skrymslen.
Söker min mening i midvinterns omslutande mörker
och stärker mitt mod bland svarta granskogens skuggor,
i månens trolska sken.
Min dal,
byarnas och slåtterängarnas land, öar omgärdade av vatten.
Höladorna, de grånade,
stå som minnesmärken över gångna tider.
De steniga hemstränderna, sandbankarna
och doften av nytjärade träbåtar.
Tittar ut över de vida sensommarmyrarna,
deras sumpiga stränder, som i guld vore de inramade.
Sinnet berusas när jag känner sommarens ljumma vindar
kela med mitt ansikte.
Midsommarbjörkarna stå hedersvakt vid dörren till mitt barndomshem,
och svalornas ilande i bobyggandet.
Sitter på min väns rygg - stenen, vid min älvs strand.
Skvättar med tårna i det blå vattnet och lyssnar på ljudet
från grannarnas försommarsysslor - allt serverat som på silverbricka!
Låter sinnet och min själ sammansmälta med denna strand,
denna älv, min dal – Tornedalen!
Text: Reino Larsson
Nyårsdagen 2004
Torniojokilaakso!
Katson miten väyläni vesi ohitseni virtaa,
tunnen sen sykkeen suonissani pumppaavan.
Ihailen suvantojen peilipintoja
ja kuuntelen koskien tuttua kohinaa,
annan vaarojen niiden äänet vahvistaa.
Suojaan silmiäni keväthankien kirkkaudelta,
ja annan syksyn sisimpäni juhlasalit värittää.
Tutustun itseeni, kaamoksen hiljaisessa pesässä.
ja rohkaisen mieltäni mustien hahmojen ympäröimänä,
kuutamolla kuusimetsässä.
Minun laaksoni,
kylien ja niittyjen maa, vesien ympäröimät saaret,
ladot harmaantuneet, entisaikoja muistuttaen.
Kiviset kotirannat, hiekkapakat
ja isiemme tervalla suojatut puuveneet.
Ne myöhäiskesään laajat vuomat, niiden rämiskörannat
- ihan kun kullalla oliisi kehystetty!
Mieleni kirkastuu kun tunnen
kesätuulen kasvojani hellästi siveltävän,
juhannuskoivujen lapsuuskotiini ovea koristellen,
pääskysten kiireitä ja pesäpuuhia seuraten.
Istun ystävän seljässä - kivellä, minun väyläni varrella.
Polskutan varpailla sinistä vettä
ja kuuntelen naapureitten varhaiskesän puuhista
yli väylän kantamia ääniä -
aivan kun hopeatarjoittimella tarjoiltu.
Annan mieleni sekä sieluni yhtyä tähän rantaan,
tähän väylään,
minun laaksooni - Torniojokilaaksoon!
Teksti: Reino Larsson Uudenvuodenpäivänä 2004