Jag snickrade och monterade ihop special- verktygen för bokbindning och har både restaurerat och bundit ihop helt nya böcker.
Ett redskap för bokbindning. Har faktiskt konstruerat själv och det fungerar. Sidbuntarna sys ihop och bokryggen blir ett virrvarr av trådar. Sedan läggs det på en speciell väv som limmas på trådarna och hela ryggen.
Ställ och press då man sågar skåror på ryggen och limmar
I den här pressar man sidbuntarna och omslagen.
De två rullarna är jätteviktiga när man viker och limmar
Omslagen görs av 2-3 mm tjock pappskiva. Speciellt papper används , viks och limmas. Bokstommen limmas fast med väv i omslaget.
Löst omslag
Färdig bok, bokfodral och bokmärke.
En skärmatta som 'läker igen' efter skärning är bra att ha som underlag.. så man inte skär sönder bordsduken :/
Tornedalen!
Se hur älvens vatten sakta strömmar förbi,
känner dess puls pumpa i mina ådror.
Betraktar selens spegelblanka ytor
och lyssnar till forsarnas monotona brus.
Skyddar ögonen mot vårvinterns bländande vithet
och låter höstens färger måla mina innersta skrymslen.
Söker min mening i midvinterns omslutande mörker
och stärker mitt mod bland svarta granskogens skuggor,
i månens trolska sken.
Min dal,
byarnas och slåtterängarnas land, öar omgärdade av vatten.
Höladorna, de grånade,
stå som minnesmärken över gångna tider.
De steniga hemstränderna, sandbankarna
och doften av nytjärade träbåtar.
Tittar ut över de vida sensommarmyrarna,
deras sumpiga stränder, som i guld vore de inramade.
Sinnet berusas när jag känner sommarens ljumma vindar
kela med mitt ansikte.
Midsommarbjörkarna stå hedersvakt vid dörren till mitt barndomshem,
och svalornas ilande i bobyggandet.
Sitter på min väns rygg - stenen, vid min älvs strand.
Skvättar med tårna i det blå vattnet och lyssnar på ljudet
från grannarnas försommarsysslor - allt serverat som på silverbricka!
Låter sinnet och min själ sammansmälta med denna strand,
denna älv, min dal – Tornedalen!
Text: Reino Larsson
Nyårsdagen 2004
Torniojokilaakso!
Katson miten väyläni vesi ohitseni virtaa,
tunnen sen sykkeen suonissani pumppaavan.
Ihailen suvantojen peilipintoja
ja kuuntelen koskien tuttua kohinaa,
annan vaarojen niiden äänet vahvistaa.
Suojaan silmiäni keväthankien kirkkaudelta,
ja annan syksyn sisimpäni juhlasalit värittää.
Tutustun itseeni, kaamoksen hiljaisessa pesässä.
ja rohkaisen mieltäni mustien hahmojen ympäröimänä,
kuutamolla kuusimetsässä.
Minun laaksoni,
kylien ja niittyjen maa, vesien ympäröimät saaret,
ladot harmaantuneet, entisaikoja muistuttaen.
Kiviset kotirannat, hiekkapakat
ja isiemme tervalla suojatut puuveneet.
Ne myöhäiskesään laajat vuomat, niiden rämiskörannat
- ihan kun kullalla oliisi kehystetty!
Mieleni kirkastuu kun tunnen
kesätuulen kasvojani hellästi siveltävän,
juhannuskoivujen lapsuuskotiini ovea koristellen,
pääskysten kiireitä ja pesäpuuhia seuraten.
Istun ystävän seljässä - kivellä, minun väyläni varrella.
Polskutan varpailla sinistä vettä
ja kuuntelen naapureitten varhaiskesän puuhista
yli väylän kantamia ääniä -
aivan kun hopeatarjoittimella tarjoiltu.
Annan mieleni sekä sieluni yhtyä tähän rantaan,
tähän väylään,
minun laaksooni - Torniojokilaaksoon!
Teksti: Reino Larsson Uudenvuodenpäivänä 2004