URKLIPP

  Läs här..

     ..frågor synpunkter förslag eftertanke / Publicerade urklipp /         åsikter brasklappar ifrågasättanden, men man ska heller inte           glömma att ge beröm efter förtjänst. Vad tycker du?

Överfört från gamla hemsidan till nya. Därför är texterna ännu oredigerade råtexter.

OBS!

Vid överföringen har vissa ord klumpats ihop, men jag rättar allt eftersom.

Språket som vållar buttra miner

Text: Reino Larsson

Publicerad i Haparandabladet den 26 febr 2008

NSD den 28 febr 2008


Återigen fylls tidningsspalterna med frustrerade inläggom den sk. meänkieli.Denna gång då en stor del avkommunens befolkning, däribland många ungdomar,utestängdes språkligt vid senaste radioutsändningenfrån kommunfullmäktigesammanträdet i Pajala.- Varför hålla på med sådant?Då t.o.m. en från Finland inflyttad ledamot sade sig kunnaså pass bra svenska att han klarade sig att framföra dethan skulle. De ledamöter som använde sk. meänkieli,vilket eg. består till huvuddelen av finska dialektala ord,vet inte vissa ords egentliga innebörd, utan står och sägerhelt annat än vad de menar! Bara ett exempel; föräldrar =vanhemmat, och inte vanhukset = åldringar, som mångasäger. Liknande felsägningar förekommer ofta, då tankeoch tal inte går hand i hand. Så blir det tyvärr om man villmer än vad man behärskar.Därför vore det guld värt att ge möjlighet att lära sigskriftfinskan som stadig grund till talspråket meänkieli,givetvis på frivilligbasis.Vi ska naturligtvis i vår vardag och i kulturellasammanhang använda det mastiga färgstarka språketsom vi har, inkluderat de från svenskan lånade ochmodifierade orden som; aavkaasurööri, insenööri, piili,diskmaskiini, flakuustanko, gungastooli, osv. Dessaord är högst utmärkande i vårt dagliga umgängesspråki svenska Tornedalen. Vad som är lite tråkigt i språkdebatten här i Tornedalen är,att vissa tar sig rollen som företrädare/röst åt hela svenskaTornedalens befolkning, att olika föreningar talar itornedalingars namn och inte enbart å sina medlemmarsvägnar, som vore det rätta.Vem har egentligen mandat att tala för alla i vår dal?Borde vi kanske inrätta ett forum, likt Sametinget,vilket skulle väljas i demokratisk ordning, där olikagemensamma frågor skulle bearbetas och beslutas i närmareharmoni med dalens befolkning. Då skulle vi kanske undvikaatt så ofta hamna i hetsiga debatter och buttra miner.Eller ska vi helt enkelt acceptera att även vi i den svenskaTornedalen är en del av det svenska samhället, och låtaoss inlemmas, om än under tyst protest, in i det.Vi låter våra ungdomar som är vår framtid visa vägenför oss med grånade tinningar och cementerade åsikter.Vi kan aldrig omvända dem, vi hinner aldrig ikapp dem.

Vårt fantastiska Sverige

Text; Reino Larsson

Publicerad i Haparandabladet 4 juli ´2006

NSD den 5 juli ´2006 


Vi lever i en tid med stora omvälvningarbåde på väderfronten och i politiken.Polarisarna smälter, trädgränsen klättrarhögre och högre upp längs kalfjällenoch fästingen har nått Tornedalen.Moderaterna ömmar om de småmänniskorna och sossarna flyttar infrån koja till slott.När månne har de tvenne möttspå vägen och kört förbi varandra.De mindre påhejarpartierna ställer insina tungor så att tonen ska behaga respektive takthållare. För vem vill intesitta skuldra vid skuldra med dirigenten! I tid då moderater kräver fler plusjobbarepå skattebetalarnas bekostnad för att ömmaom gamla, sjuka och medellö... orkeslösa,utan en tanke på vinst.I tid då centern sålt sin själ och hoppatmed glädjeskutt i famnen på kärnkraftens-och storkapitalets vänner.I tid då vänstern kämpar mot deras övertygelsei försöket att bli av med det betungandekommunistspöket.I tid då folkpartiet ideligen  sticker uppoch ropar ut  sådant som de troratt ingen hört förut.I tid då sossarna spelar på deras uppätna trovärdighet,säljer ut folkets egendomar,jagar sjuka och de lata, och trasslar in sig i paragrafförsåt de själva lagt ut.I tid då kristdemokraterna tvekarom vem som är den sanna,Gud eller Mammon.I tid då miljöpartisterna enbart leverpå deras övertygelse och susar fram i stadsjeepari sandgroparna någonstans i Sverige. Allt medan svenska folket gäspar,betalar och undrar om det ärVargen och Rödluvan de tittar på.

Bilden vi själva skapar

Text: Reino Larsson

Artikeln införd i NSD den 8 sept ´2004 


Pajala styrs av det manliga tänkandet. Bilden är utspridd vidaomkring. En bild, som kanske verkar lockande och pockande...Men för vem? Mycket kul verkar hända i Pajala.Älgjakt, snus... Römppä och rumpa. Hemkört, bastu och sålite humppa.Sedan blir det kalla vintermorgnar, funderingar och ensamhet...Och så blir det älgjakt igen! Römppä, humppa...Bilden av Pajala finns där ute. Folk tror att den är sann.Desperationen ligger i luften, Pajala ropar:"- Skicka hit era kvinnor, vi tar ert avfall och bunkrar in eramänniskospillror!"Männen pratar:"- Vi behöver ha flygplatsen... Ja, kanske två! Det väntassnart femtiotusen, nej, åttiotusen... om inte fler!""Vi behöver...," tänker männen och rynkar på pannorna,"resten ordnar sig sedan." Klimatet är hårt, vintern lång och vardagen tuff.Kvinnorna tänker, många flyttar.., "lille Per måste få en varmarejacka... moster Asta fyller år och mormor... måste hinna." Samvetet gnager, "försummat gubben, glömde matlådan,stackars han." Jobbet ringde... "Kaos! Kan du komma??"Kvinnor pratar, någon suckar, andra skrattar."- Tänk ändå... om vi hade fyra, ja, fem händer!"Alla skrattar.

Töntarnas dal 

Text: Reino Larsson

Artikeln införd i NSD den 22 nov ´2003

och i Haparandabladet



Det är allom bekant, att de så kallade kändisarna regelbundet måste få publicitet för att kunna hålla kändisskapet i ramp-ljuset. Det kan ske på olika sätt och ett är att kasta ut spektakulära uttalanden om just fördomar. Massmedierna nappar med gäddans glupskhet. Jag är övertygad om att värdarna i Pajala gjorde sitt yttersta för att på ett så korrekt sätt som möjligt sköta värdskapet för ministern. Och förresten, vem skulle inte vilja ha Ulrica Messing på sparken! Det är sant att töntbilden av oss har fått en oönskad spridning neråt landet. Särskilt Pajala är vida känt och det började med bussningen av ryska kvinnor till Römppä. Filmen "Jägarna" spädde på fördomarna om oss i norr och det senaste är sexhandeln med ryska kvinnor.

- "Men ni däruppe är ju sådana som tjuvjagar, köper sex och lever rövare i största allmänhet," är inget ovanligt påstående som man möter från vilseledda sörlänningar. Stämmer då den bilden av oss? Absolut inte! Vi här uppe är inte mer, eller mindre för den delen, töntar än någon annanstans. Nej tvärtom, töntarna är de som i sensationssyfte och i jakten på ökad lösnummerförsäljning odlar den negativa bilden om oss och vår landsdel till av okunnighet mottagliga sörlänningar. Nu får man verkligen hoppas att åtminstone "våra egna massmedier" följer upp med lika stora rubriker resultatet av de duktiga rikskriminalarnas arbete i jakten på alla utnyttjare, horbockar och sexgalningar som lär husera i vår Tornedal! Som bekant blev ju länets egen polis mer eller mindre odugligförklarad och åsidosatt i den enormt stora upp- blåsningen av sexhandeln över gränsen. Vi ska också komma ihåg att det bara är de dömda som är skyldiga, enligt svensk rättuppfattning.

Nej, vi får fortsätta att bära huvudet högt för det är bara...bara vi själva som är experter på oss själva. Det är vi som vet nivån var ribban ska sitta. Rubrikernas norrlänningar kanske har ett mer spännande och omväxlande liv än verklighetens, men vi får försöka stå ut med det. Svartmålarnas färg tryter och torkar till slut!

Ny smuggelvara i Tornedalen 

Text: Reino Larsson

Artikeln införd i Haparandabladet den 16 apr ´2004 


Debatten om den så kallade "meän kieli" fortsätter att blossaupp här och var, likt de envisa tuvorna i en gräsbrand.En gång i tiden sägs vi stackars barn av Tornedalen hatvingats av överheten att lära oss svenska i skolan.Nu kan många av oss titta bakåt över decennier och kännatacksamhet över detta tvång. Fram för gemenskapPå nästan liknande sätt blir dagens barn åtminstone i vissadelar av svenska Tornedalen utsatta för "övertalning" omnödvändigheten att lära sig det nyuppfunna språket "meänkieli".- Kan de på samma sätt se nyttan av lärdomen i framtiden?- Ska vi sträva efter språklig isolation, medan folk och länderi Europa istället söker gemenskap? Med all rätt känner sig Pekka Arto snuvad på sitt språk (NSD4 mars). Helt fräckt, håller svenskarna på att tulla på finnarnasordförråd och trafiken nattetid över gränsen är livlig.För att förvilla de bestulna, ifall de kommer syndarna på spåren,blandas en del svenska ord med de insmugglade.Inte nog med det! I stugornas gömslen, på svenska sidan,klistras det för fullt. De insmugglade ordlådorna får nyaetiketter på vilka det står "meän kieli".Men skämt åsido, stommen i den så kallade "meän kieli" bestårav vanliga finska ord med dialektala inslag och slanguttryck.De inblandade svenska orden med finsk i-ändelse ska intevara utmärkande för "meän kieli" enligt dess egna experter itidigare utsänd språkkurs i radion.Jag är lika förvillad som Pekka Arto; Vad är då kännemärketför detta nyuppfunna språk?Håller vi verkligen på att stjäla erat språk, ord för ord? Sixten Niemis insändare däremot (NSD 10 mars) rent av bolmarav gammaldags storsvenskhet och framför allt av ren och skärokunskap om tornedalingars rötter. Vi ska nog inte tala såhögt om att vara "äkta svenskar" då nästan varje tornedalsksläkt inhyser både svenskar, finnar och en och annan lapp ileden, i det ihoptråklade Tornedalen. Våra länder har ju faktiskt hört ihop för inte så länge sedan.Så lever vi och har alltid levt, sida vid sida, i Tornedalen!Gränsälven har varit och är ett hinder, en utmaning och enmöjlighet.

Bot för tungsint skattebetalare.. 

Text: Reino Larsson

Artikeln publicerad i NSD 1995 


Vi människor är ett underligt släkte. Först väljer vi med stor noggrannhet ett antal pålitliga personer att företräda oss i olika sammanhang. Sedan sätter vi oss framför TVn och börjar lurpassa för att hitta orsaker till att klämma åt dem. Antydningar, misstankar och anklagelser börjar hagla överdem; att de missbrukar skattemedlen och bara tänker på egna vinningar. Vi sitter och tror en massa negativa saker om dem och vi människor är ju funtade så, att det vi tror på blir till en slags privat sanning för oss Detta gnatande om pengar, löner och traktamenten - jag menar, vad unnar man inte en medmänniska som ställer upp för mig till 110 procent så, att jag kan sitta hemma i lugn och ro vid min TV och granska henne? Nej, vi måste ändra vårt synsätt och börja tänka positivt istället och tro på våra valda ombud och på det de säger; att allt de gör gör de för vårt bästa och endast för vår skull. Där gäller inga 8-timmars dagar och hemmakvällar! När vi blivit kvitt denna själsfrätande misstänksamhet, så sjunker sjukvårdskostnaderna. Med dessa sparade pengar kan sedan våra förtroendevalda med lätta hjärtan och goda samveten resa ännu mer och besöka oss väljare varhelst på jordklotets semesterparadis vi än befinner oss. På detta sätt kommer vi gräsrötter närmare våra förtroendevalda och kan rådgiva dem i deras svåra uppdrag att föra vår talan i de stora och viktiga sammanhangen.

- Jag lovar, att även den mest tungsinte skattebetalaren finner bot med denna metod och kan så småningom, trygg och belåten, växla över till en lättare kanal på sin TV!

En blåögd skeptiker?

Demokrati handlar i första hand om öppenhet, lyhördhet, tolerans 

Text: Reino Larsson

Artikeln inför i Haparandabladet den 16 nov ´2004 


Det är sorgligt att läsa det som Sigurd Westman skrivit i Haparandabladet den senaste tiden. Samtidigt som man inte kan undgå att tänka lite skadeglatt; "Vad var det man sade? "Sorgligt därför, att kommunen inte har råd med "bulldozers" som inte lyssnar på andra. Det är inte bra med en ledning som lamslår det kreativa tänkandet bland medarbetarna. Vill inte ta några risker. Rädslan för repressalier behöver inte alltid vara befogad, men är mycket effektiv i syftet att hålla tillbaka kritik genom att bara finnas där. Många är ändå beroende på ett eller annat sätt av kommunen och då vill man inte ta risker. Tråkigt nog, så har jag själv ibland blivit uppmanad att skriva i tidningen om vissa saker med slutorden "... för dig kan de inte komma åt!" I en demokrati borde ingen behöva vara rädd för att framföra sina åsikter.

Å andra sidan är det bra med en stark och handlingskraftig ledning, men då måste ledarskapet strikt följa de demokratiska spelreglerna och vara lyhörd för alla synpunkter och åsikter, från vilket håll de än må komma. Några brukar opponera med orden; "Man kan ju inte lyssna på alla för då blir ingenting gjort!"

Jag tror, att för i varje fall för de flesta så kallade vanliga människor, handlar demokrati just om detta; att lyssna på alla. Demokrati handlar inte bara om att fjäska till sig så många röster som möjligt vid val, utan den ska utövas varje dag. Ett bra exempel på usel utövning av folkstyret på riksnivå är, att förvägra svenska folket folkomröstning till EUs grundlags- förslag, då troligen folket skulle säga nej, enligt tidigare erfarenheter. Det är inte demokrati! Levebröd från annat håll.

För att återgå till vår egen kommun. Undertecknad känner inte tillgångarna i politikens korridorer, men jag lutar mig ändå att tro på Westmans påståenden i spalterna på följande grunder; Han har inte sitt levebröd från kommunens kassa, verkar ha hög integritetoch har visat sig ha mycket mod genom att våga gå mot de egna. Det gör man bara inte om man inte har något på fötterna. Dessutom lovordades han som kommunfullmäktiges ordförande av de flesta andra partiföreträdare med omdömen som neutral, saklig och korrekt mot alla. Det var bra betyg.Från de egna leden beskylldes han för att vara diktatorisk, illojal och för frispråkig i massmedier. Han hade avslöjat sådant som endast skulle vara internt inom partiet, (de slutna rummen). Jag i min blåögdhet vill fortfarande tro att demokrati handlar om åsiktsfrihet, öppenhet, lyhördhet. tolerans, delaktighet, visioner och om folk som inte behöver vara rädda. Ordet politik har svärtats ner av utövarna själva.

Det gamla vanliga

Text: Reino Larsson

Publicerad i NSD den 3 april 2007


Socialdemokraterna valde nyligen en ny partiordförande. Som en man stod de upp och applåderade den enda kandidaten som hade vunnit överlägset. En stor folkrörelse som bara kunde plocka fram en enda kandidat till den viktigaste posten i hela rörelsen! Ofrånkomligt går tankarna tillbaka till forna Sovjetunionen, fast man absolut inte ska blanda ihop diktaturer och demokratier. Dessutom gick meningarna starkt isär bland medlemmarna om den enda kandidatens lämplighet.Tobleroneaffären må vara glömt men annat än "det gamlavanliga" borde ett så stort parti ha kunnat prestera. "Allians för Sverige" vann valet med råge på grund av att folk ville ha en förändring, något nytt och fräscht. Vad det sedan blev är en annan sak, men det blev i alla fall inte likadant som det hade varit. "Tåget Sverige" styrdes in på nytt spår som kunde tillfredsställa förhoppningarna om förändring... och förändring blev /blir det, på gott och ont. Tiden går snabbt, fast man inte alltid har så roligt heller, men relativt snart står vi inför nästa val igen. Alliansen fräschar upp sig och bollar med orden som förvillar väljarna. De har upptäckt att ord har makt, och attman kan hamra in ny innebörd i dem. Säger man till oss tillräckligt många gånger att en fågel är en fisk, så börjar vi tro att det är så. Vad nytt, fräscht och spännande kan vi förvänta oss av de "gamla" socialdemokraterna?

En långsam plågsam död - Glesbygdens död 

Text: Reino Larsson

Publicerad i Haparandabladet 23 jan ´2007och

i NSD den 25 januari ´2007. 


Landsbygden ligger i dödsryckningar. Ungdomen flyr, nyfödda ser vi i dagstidningar och våra åldringar rycks ut från sina invanda miljöer. De hanteras som atomsopor och fraktas till centralorten för slutförvaring. Butik efter butik försvinner och matförsörj- ningen till de kvarvarande blir till huvudbry. Utan barn behövs inga skolor. Sådan är vår vardag. Vi ser inga hjältar, bara offer. Det skapar spänningar, motsättningar och vi letar efter synda-bockar. Sjukdomen slog till redan på 1960-talet då vi avvecklade de naturliga försörjningsmöjligheterna för landsbygden. Våra krav växte, vi ändrade livsstil och vi sålde våra själar till dem som betalade bäst. Nu ligger vår existens i välmanikyrerade händer, kalkylerande hjärnor, i oförståndets palats. Hos dem som vi sålde oss till i vår enfald. Vem ska vi utse till syndabock? Regeringen? Kommunalrådet? Grannen? Eller vårt oförstånd? Lyckligtvis har patienten länge hållits vid liv med konstgjorda åtgärder. Den drastiska försämringen i sjukdomsbilden inträffade på 1990-talet, i efterfestens tecken. Det var då när den förra regeringen började spara in på medecineringen. Den nuvarande regeringen har kopplat bort de sista livsavgörande slangarna.

- Om 300 dagar ser vi resultatet!

Olyckskorparna kring flygplatsen fick rätt

Text: Reino Larsson

Artikeln införd i Haparandabladet 17 sep ´2004


Pajala flygplats är nedläggningshotad, olyckskorparna fick rätt till slut. De cirklade hotfullt över flygplatsen redan under invigningen, men alla såg dem inte. Men, man ska heller inte alltid nonchalera korparna för, alltför ofta ligger det kadaver där de cirklar. Det är lätt att vara efterklok, men lika mycket är det fel att enbart tro att en flygplats ska vända utflyttningsströmmarna. Det måste finnas underlag och efterfrågan. Rent logiskt verkar det vara i fel ända man börjar i, i så fall. Orimliga subventioner idag subventionerar skattebetalarna 4500 kronor per flygstol pålinjen Pajala-Luleå. Det är givetvis orimligt och ohållbart i längden. Vi måste istället slå vakt om flyglinjerna som förbinder Norrland med övriga Sverige. Gällivare är ett bekvämt alternativ och på dryga en timmes bilfärd från Pajala. Inom länet är förstås bilen det smidigaste fort-skaffningsmedlet. Bort med töntstämpeln! Jippon är bra som lockbeten och reklamblixtar.  Massmedierna nappar och blickarna vänds. Men sedan måste det finnas något seriösare bakom som bär upp bygden. Vi har sett hur svårflörtade företagen är och det beror givetvis på att det geografiska läget inte är ekonomiskt attraktivt. Det är helt rätt med en bred och stark satsning på kulturen. En mjukare och positivare bild av vår bygd är på sin plats. Vi måste sluta mata sensationssökande journalister och få bort töntstämpeln. Bilden av vår bygd måste bli seriösare. men ytan glansig och glad! Bästa barnomsorgen;  Pajala har visat att de kan!  Det senaste stora engagemanget och den helhjärtade satsningen på Vittulaprojektet är ett bevis på förmågan - om viljan finns. Många "korpar" kanske inte riktigt ser sambandet mellan MikaelNiemis personliga framgång med dundersuccéboken och kommunens stora "haka på" satsning, men inte ens de kan väl alltid ha rätt? Med samma glöd och entusiasm kan Pajalabygden nå långvariga framgångar.

- Varför inte skapa Sveriges bästa barnomsorg, en skola som höjersig över alla andra och en unik äldreomsorg? Låt de som jobbar "på golvet" bli "Pajalamodellens" visionärer, arkitekter och skapare. Slipsgubbarna kan med fördel ta plats på åskådarläktaren. Detta skulle ge eko långt ut och generera positiva signaler. Många aktiva konsumerande pensionärer skulle lystra till och söka sig till en tryggare och säkrare tillvaro, Pajalamodellen

- Oroliga föräldrar med barn i nedslitna skolor och hård miljö skulle börja snegla på Pajalamodellen och ställa frågor. Det skulle bli inflyttning och många småbarnsföräldrar skulle se chansen att få jobb. En trivsam, frisk och trygg tillvaro är ingen självklarhet längre. Därför kan vår bygd ha framtiden för sig, trots alla olyckskorpars kraxande.

Kommentar:  Senare fick dock Pajala kommun extra anslag från staten att driva flygplatsen vidare några år till.

Språket är det viktigaste verktyg vi har

Text: Reino Larsson

Artikeln införd i Haparandabladet den 16 jan ´2004 


Åsikterna är många om det språk som vi talar i denna dal. Vissa vill kalla det för ett "eget språk" och andra tycker att just språket ska man dela med så många som möjligt. Min uppfattning är det senare. Jag läste Olof Hederyds synpunkter i tidningen Met om språkfrågan och tyckte att hans synpunkter var sunda och riktiga. När jag var ung så talades det samma finska dialekt på bägge sidor om gränsen. Mot förmodan minskade det naturliga umgänget drastiskt i och med bilarnas och broarnas tillkomst på 1960-talet. Den dagliga samlevnaden och förbindelserna med båtar och skidor direkt över gränsen avtog och upphörde nästan helt. Gränsen och älven delade dalens folk och vi började glida isär. Televisionens intåg i våra hem gjorde att vi alltmer började känna oss som svenskar och finländare. Språkligt började vi också fjärma oss och plocka in ord som inte var gemensamma. En ny generation växte upp på var sida om dalen och främlingsskapet var ett faktum. Svenskan infördes. På 1950-talet, när jag började i folkskolan, fick vi läsa svenska redan från första början. Innan dess hade jag inte hört många svenska ord, än mindre förstått deras betydelse. Det var naturligt och helt nödvändigt för oss tornedalens unga att få språkkunskaperna för fortsatta likvärdiga möjligheter i det svenska samhället. Idag har de flesta barn i svenska Tornedalen svenskan med sig hemifrån när de börjar skolgången. Det gör att tiden och energin istället kan läggas på andra viktiga ämnen än, att först lära sig språket med vilket de flesta sannolikt kommer att leva med och verka i. Alla behöver ett starkt språk. Många gånger handlar språkfrågorna om känslo- mässiga värderingar, men vi får heller inte glömma bort att språket är ett praktiskt verktyg för oss. Ja, det viktigaste verktyget vi har!

Låt eleverna i Pajala läsa riktig finska

Text: Reino Larsson

Artikeln införd i Haparandabladet den 14 maj 2004


Man tar sig för pannan när man läser vissa inlägg på Haparandabladets insändarsidor. Jag hoppas att F Snälls (HB den 11 maj) analys av Haparanda var tänkt som ett humoristiskt inslag i språkdebatten. För det är väl känt i varje stuga i Tornedalen att Haparanda är felstavat, Haaparanta, (Asparnas strand): liksom många andra ortsnamn i dalen. I talspråket har namnet en betydelse, i skrift betyder Haparanda inget, lika lite som Happaranda, som också är en variant i uttalet. Förvisso lika rätt ändå skrivet på `meän kieli´ som är unik på detsättet att allt är tillåtet! Tillval i skolan, för att inte bli beskylld för att vara `storsvensk´ ska jag ärligt erkänna att jag uppmuntrade mina barn att läsa finska (inte attförväxlas med meän kieli) i skolan som tillval. Idag kan de prata, skriva och läsa finska och har nytta av det så gott som dagligen i sina jobb, långt utanför Tornedalen.

Nää, låt oss äldre få fortsätta att prata vårt `mysmixade´ språk sinsemellan och i bästa grannsämja. Det är ändå så sällan vi behöver brevväxla med varandra. Vi blir också till levande turistattraktioner med vårt roliga sätt atttala, vilket inte är fy skam. Packa rejäla grejer. Men för vår/er skull som säger sig ha ett språk men samtidigt är analfabeter i det; ansträng er lite och offra av bekvämligheten, lär er ett komplett och riktigt extra språk istället för det´`mysmixade´! För.. vi tornedalingar har alltid varit måna om att packa ryggsäckarna med rejäla grejer när vi begett oss ut mot nya utmaningar.

Tornedalen på ny kurs

Text: Reino Larsson

Artikeln införd i Haparandabladet den 10 dec ´2004

och i Norrländska Socialdemokraten 27 dec samma år 


Det är ett otacksamt "jobb" att vara politiker. Sällan får de beröm eller uppmuntran från sina uppdragsgivare, oss väljare. Ett erkännande är därför på sin plats för de ansträngningar våra kommunpolitiker gör för vår bygd. Med uppkavlade ärmar försöker de skapa överlevnadsmöjligheter. Som besättningen på ett fartyg som förlorar bärkraft och lasten tynger alltmer. Ungdomen flyttar och kvar blir den åldrande befolkningen. Tornedalen har ändrat kurs! Tidigare försökte man enbart ragga hit företag på alla möjliga sätt .En del kom när de ströks medhårs och skattemedel brändes bl.a.i form av borgensåtaganden. Idag profilerar sig gränskommunerna på helt andra områden. Man försöker stå på sina egna ben. Haparanda har gett eko långt ut med deras djärva nytänkandei form av ett Euro City och idén med På gränsen projektet. En öppning mellan två EU- och grann- länder. Grönt och kultur Övertorneå håller på att utmärka sig bland annat som Den grönagröna kommunen och Pajala satsar på kulturen. För bara några år sedan var ordet kultur lika föraktat här som att svära i kyrkan. Idag håller vi på att ta till oss den, mycket tack vare vågade satsningar och en och annan lyckospark i baken. De tre kommunerna har haft modet att pröva på något nytt och okänt. En mjukare och öppnare framtoning som med lite tur kan bli räddningsplankan och en ny väg för hela Tornedalen. Olycksfall i arbetet kan man kalla det när en klick sk. förståsig-påare lyckades få våra politiker att utropa oss svenska tornedalingar till ett så kallat minoritetsfolk med eget språk. Vi kan inte vrida klockan tillbaka och tro att det skulle ge någon slags tillfredsställelse eller revansch åt dem som upplevt eventuella oförrätter begångna av det svenska samhället en gång i tiden. Öppenhet och samhörighet. Dagens unga tornedalingar har svenska som sitt språk. Det"konstiga" språket är det bara föräldrarna som talar. För unga ligger framtiden i fokus och nuet är startplattan. Våra ungdomar är beresta. De känner samhörighet med stockholmarna, italienarna, finländarna, spanjorerna och Europa mer än vi äldre någonsin gjort. Plötsligt kallas de för ett minoritetsfolk! Ordet som onekligen associerar till någon isolerad stam någonstans i Afrikas djungler. Nej, Tornedalens unga har anammat tanken på öppenhet och samhörighet istället för isolation. Att krypa ihop i ett skal och sedan tycka synd om sig själva är inget för dem. Frågan är, om vi redan bränt broarna för dem så att de inte längre känner igen "sin egen lilla stam" uppe vidTorneälvens strand?

Rosorna har vissnat i Pajala

Text: Reino Larsson

Artikeln införd i Tornedalsbladet


Nu har lugnet lagt sig över Pajala. Rosorna som dinglat ner över flygplatsen har vissnat. Avgaserna från flyguppvisningen har spritts med vindens fart. Alla vackra talen har börjat blekna, likt höstlöven, från våra minnen. Vi kommunbor har smuttat och smakat på orden. Några av oss lite i smyg, andra mera öppet. Stoltheten har funnits där när vi rullat orden i våra munnar; PAJALA FLYGPLATS ....PAJALA AIRPORT.. eller vad den nu ska heta. Det senare namnet är lite svåruttalat för många av oss.Tungan vill liksom inte göra de rätta böjen. Förhoppningarna är stora. Med flygplatsen har den stora världen plötsligt kommit närmare oss. Dess vibrationer tycks redan kännas under våra fötter. Vi har greppat efter strået... Det är framåtanda i oss. Vi är framsynta. Det kallas för utveckling. Vem vill stoppa den? Vi kunde bara inte ha sagt stopp och belägg! Förnuftet i oss fick råda. Kommunens befolkning åldras. Byarna mister sin livskraft. En känsla av ständig höst präglar mångas sinnen. Alltför många lampor i stugfönstren slocknar för gott. Med tiden blir det för många, och tiden håller på att rinna ut. Pengar måste sparas! En hemtjänsttimme här, en där, ryker. Någon gatlykta släcks, snöröjningen dras in för någon äldre.... dj-a fattigdom! Tänk!!! Tänk om vi hade tagit pengarna från en dags (det flögs i två) flyguppvisning i samband med öppningsceremonin och spenderat dessa på att skotta snön från infarten till någon orkeslös,sprungit något ärende då och då. Eller rent av skruvat tillbakaglödlampan i en släckt gatlykta, bara till fröjd för en kommunmedborgare.

- Hade det fört utvecklingen framåt månntro? Nej, kanske inte i den bemärkelsen. Men vi som individer skulle ha utvecklats en bra bit. Nog hade den omfördelningen värmt mer i mångens bröst än bullret och bangen vid invigningen. .. men vad dum jag är. Det är ju helt olika konton!

Smile, please! :)

Tornedalen

           ..i våra hjärtan